Idag
Mer än halv men ännu inte full — skivan buktar ut på ena sidan. Månen går upp på eftermiddagen och stannar kvar på himlen till gryningen. Från och med nu blir månskenet så starkt att svaga stjärnor och Vintergatan börjar sköljas bort. Har du planerat en kväll med stjärnhimlen är det bättre att flytta den till nästa nymåne än att pressa in den den här veckan. Månen själv växer däremot lite för varje natt, så titta vid samma klockslag några kvällar i rad — skillnaden går att se med blotta ögat.
Nästan fullt, men inte riktigt. Traditionellt har det här varit tiden då man inte sätter igång något nytt — när det som redan finns ska finslipas blir båda sakerna halvfärdiga om man börjar med en tredje. Ju närmare ett avslut man kommer desto tråkigare känns arbetet, och då ser vad som helst nytt ovanligt lockande ut; själva frestelsen hör till den här platsen i varvet. Välj idag en sak som är nästan klar och för den ända fram. Att avsluta kostar mycket mindre kraft än att börja.
Ju ljusare månen blir desto fler svaga objekt suddas ut, men för att följa själva månen är det här den bästa tiden. Titta vid samma klockslag från samma plats några kvällar i rad, så ser du hur terminatorn förflyttar sig över ytan dygn för dygn: en krater som låg i skugga igår ligger i solljus idag. Fotograferar du blir automatiken nästan alltid överexponerad och månen bara en vit fläck — dra ner exponeringen två eller tre steg. Månen är ett mycket ljusare motiv än man tror.
När terminatorn korsar Regnhavet stiger kratern Copernicus upp ur skuggan. Den är drygt 90 km i diameter och ligger mitt i det mörka havet, så den ljusa ringen är tydlig även i kikare. Plato norrut har en botten som är ovanligt mörk och ser ut som en svart oval. Kring tionde dygnet får bara topparna i Jurabergen, som omsluter Regnbågsbukten, solljus först, så att ett böjt handtag tycks ligga över den ännu skuggade bukten — de dygnen kallar observatörer det gyllene handtaget, och formen går att fånga även i kikare.
Nära terminatorn stryker solljuset längs ytan så att skuggorna blir flera gånger längre — månens terräng syns bäst inte vid den ljusaste fullmånen utan när den ligger vid terminatorn. Terminatorn flyttar sig ungefär 12 grader per dygn, så terrängen som står här lämnar plats åt nästa på tre, fyra dygn. Datumet för nästa fas nedanför är också datumet då den här listan byts ut.
Bävermånen. Namnet kommer av att bävern gör klart sin damm inför vintern, och av att människan också måste ha vinterförberedelserna avklarade. På sina håll kallades den frostmånen. Nätterna har blivit längre ända sedan sommarsolståndet, men det är nu det märks ordentligt, och fullmånen stannar längre på himlen och står högre — precis tvärtemot sommarens fullmåne. November hette vintermånad.
⚠️ De här namnen kommer från årstiderna på norra halvklotets tempererade breddgrader, i Nordamerika och Europa. På södra halvklotet är årstiderna omvända, så namnen och den verkliga himlen går isär — januaris vargmåne infaller mitt i högsommaren där, och julis hjortmåne mitt i vintern. Det är därför namnen presenteras här i stället för att översättas rakt av. Och det är inte bara namnen som kastas om, himlen vänds också. Junifullmånen, som här beskrivs som låg, passerar där som allra högst, och skördemånens ”uppgången skjuts knappt upp från dag till dag” inträffar där i mars. Tittar du på den himlen, läs alltså om årstiden ett halvår framåt.
Fråga mer
Beräknat i realtid utifrån verklig månbanemekanik — ingen fast tabell, datumen förskjuts något varje år.